Det finns en kort novell som heter Inga ögon väntar mig. Den är skriven av Lars Ahlin år 1944. Den handlar om en man som inte blir sedd. Ingen har någonsin ögonkontakt med honom. Han har en stor familj men den har under alla år bara utnyttjat honom och nu när han har blivit gammal och sjuk tilltalar de honom inte längre. Mannen sitter alltid tyst för sig själv och låtsas att han läser tidningen men egentligen fantiserar han om hur det skulle vara om någon någongång tittar honom i ögonen. Det skälvande och skrikande som han har i sitt inre skulle då med ens upphöra.
Det var en jättehemsk novell. Från och med nu ska jag försöka se människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar